|
HUVUDSKÄLET TILL DEN SVENSKA MASSINVANDRINGEN
Publicerad 15. 01. 2018
Nya Il Convito publicerar en artikel av Dan Ahlmark.
I följande artikel lägger Ahlmark fram sin tes om huvudskälet till den svenska massinvandringen:
Har socialdemokratins ledning medvetet och avsiktligt drivit en massinvandringspolitik (MI-politik) i syfte att cementera en vänstermajoritet i Sverige för de närmaste generationerna (liknande den under perioden 1932 – 76). Min åsikt är, att så är fallet, och det bygger på en analys av de viktiga förutsättningar och omständigheter, som med all sannolikhet mest påverkat detta val. Eftersom frågan är politiskt så dramatiskt explosiv, kommer man sannolikt inte att hitta någon helt avslöjande ”smoking gun”, som otvetydigt bevisar min hypotes, utan man får istället använda ett logiskt resonerande angreppssätt, som dock kan leda oss till sanningen.
Förutsättningarna
Låt oss då först förstå två av socialdemokratins stora strategiska problem. Ett gäller självfallet att murens, östblockets och Sovjetunionens fall för de allra flesta svenskar avslöjade karaktären av realsocialismens samhälle och det faktum, att dess ekonomiska modell inte på något sätt dög i verkligheten. Även om främst demokratin, mänskliga rättigheter och blandekonomin skiljer socialdemokratin från realsocialismen/kommunismen, var sammanbrottet för den socialistiska ide´n ändå mycket allvarligt för svensk socialdemokrati. Grunden för att allmänt tro på, att staten har en fundamental betydelse för ekonomisk och social utveckling och skälet för att utan ändringar behålla blandekonomins socialistiska del (den offentliga sektorn exkl (1) myndighetsutövandet och (2) privatiserade små delar av sektorn), bygger i mycket på de socialistiska teorier, som nu visades vara odugliga i praktiken. Socialdemokratin fick härmed ett allvarligt ideologiskt tomrum, som självfallet måste fyllas.
Genom en postmodernistisk utveckling av marxismens ekonomiska offer-förtryckarmodell kunde då vänstern över hela västerlandet erbjudas en ny ideologisk teorikomponent, som delvis kunde ersätta den ekonomiska marxismen: nämligen identitetspolitik dvs tillämpning av offer-förtryckarmodellen på icke-ekonomiska områden. Den kunde tillämpas gällande rätt olika samhällsfrågor, vilkas vikt berodde på förutsättningarna i aktuella länder. Det ideologiska tomrummet gjorde, att denna ansats överallt i väst gjorde djupa insteg i de nu avklädda vänsterrörelserna. Men hur skulle denna politik tillämpas i Sverige med störst effekt ?
Det andra strategiska problemet var, att socialdemokratin under tvåtusentalet förlorade allt fler väljare (ofta LO-medlemmar) till moderaterna (Det Nya Arbetarpartiet) och sedan till SD. Huvudskälet var här inte socialismens sammanbrott, utan att den ekonomiska utvecklingen i Sverige naturligen lett till mer borgerliga synsätt och intressen hos allt fler. Socialdemokratin behövde därmed helt enkelt en påfyllnad av nya proletärer. Men var fanns de ?
Ja, då kunde man få ledning från två viktiga vänsterpartier i Väst: labour och demokraterna i USA. Blair införde en massinvandringspolitik, samtidigt som han kraftigt motverkade, att just den politiken alls diskuterades i partiet och allmänt. Bara enskilda parlamentsledamöter i labour berättade bredvid mun, att politiken avsåg att knäcka de konservativas ställning i landet för lång tid framåt. Demokraterna i USA har då varit öppnare. Deras likgiltighet för de traditionella – och företrädesvis vita – arbetarväljarna i industriområdena i Mellanvästern och nordöstra USA har under tvåtusentalet varit uppenbar, och energin inriktades i t ex det senaste presidentvalet helt mot en koalition av minoriteter. Gentemot dessa tillämpades olika identitetspolitiska ansatser, och nya invandrare – legala som illegala – uppmärksammades därvid mycket. Och under större delen av Obamas presidentperiod vägrade den federala regeringen på många sätt att ingripa mot den kraftigt växande strömmen av illegala invandrare och hindrade på olika vis ansvariga myndigheters arbete att enligt lagen hålla ute eller deportera dem. Att fackföreningen inom ICE (U.S. Immigration and Customs Enforcement) så kraftigt stödde Trump i valet berodde på detta. Demokratiska partistrateger syntes frossa i tankarna på, hur nytillkommande väljare (och också genom anhöriginvandring) skulle krossa det republikanska partiet. Och man hindrade på alla sätt en bättre kontroll av identiteten och medborgarskapet av de röstande i valet, vilket lett till många anklagelser om valfusk av icke-medborgare.
Det lockande alternativet
När då de socialdemokratiska ledarna granskade alternativen att skapa nya proletärer i Sverige, måste invandrare från Mellanöstern/Nordafrika (MENA) ha tett sig mycket förmånliga. De var generellt lågutbildade, skulle kräva ekonomisk hjälp under lång tid, kanske för alltid och därmed troligen bli livslånga väljare. De var pga sin kultur kollektivister och kunde säkert acceptera den socialdemokratiska sociala och ekonomiska politiken. Och genom anhöriginvandringen skulle de kunna skapa flera ggr så många väljare som de själva utgjorde. Eftersom man tydligen inte har någon förståelse för deras religion, måste de ha synts som nästan idealiska att ta in i Sverige.
Den lag, som den socialdemokratiska regeringen 2005 fick majoritet för i riksdagen beträffande flyktingar mm var ett fundament för den kommande utvecklingen. Perssons sista år innebar ett stort hopp (Hopp I) i invandringen. Totalt växte invandringen under 1997 – 2006 med 140 %, och man nådde nästan 100 000 invandrare. Sista året av perioden var ökningen spektakulära 46 %. Detta passade väl in med den nya identitetspolitiska ansatsen. Socialdemokratin är historiskt van vid att hetsa mot företagare och näringsliv (kapitalister), och omställningen att kritisera s k rasistiska (och troligen fascistiska) borgare skulle nog inte bli alltför svår. Men självfallet krävde detta ett skickligt handlag för att därvid inte kritisera egna väljare och orsaka en ökad avtappning till höger.
Andra partiers syn
Moderaterna avsåg att genom Reinfeldts närmande till socialdemokratisk politik t ex gällande arbetsmarknadspolitiken försöka bli det största partiet i Sverige. Även i invandringsfrågan var socialdemokraternas existerande och möjliga positionering den avgörande faktorn. Också den största planetens bana bestäms av solens gravitation. Av det skälet såg man inledningsvis troligen den alltmer aktuella MI-frågan enbart ur ett valtaktiskt perspektiv: Ska man verkligen låta socialdemokratin få en favoriserad ställning genom att beträffande den största – och i framtiden mest expansiva – gruppen av nya väljare, inta en restriktiv hållning ? Man såg självfallet inte klart de volymer och negativa konsekvenser, som en mycket generös invandringspolitik skulle kunna leda till. Men det fanns ett ytterligare skäl för det senare samarbetet mellan alliansen och Miljöpartiet. Moderaterna förlorade i valet 2010 väljare till Sverigedemokraterna genom sin redan slappa invandringspolitik. För att hindra ytterligare åderlåtning (och straffa avfällingarna) ville moderatledningen därför demonstrera, att SD aldrig skulle kunna få gehör för sin politik, och att det var meningslöst att rösta på dem vid kommande val. Reinfeldt sade :”Vi stänger dörren på det enda område som de egentligen bryr sig om och vill ha inflytande över”. Genom avtalet med Miljöpartiet 2011 (inledningen till Hopp II) trodde man kanske, att moderatväljarnas förståelse för de nya politiska realiteterna skulle vara ett allvarligt hinder för en övergång till SD. Många andra moderatväljare och resten av alliansen drevs av snömosargument, där de humanistiska (se nedan) var de drivande.
Att socialdemokratin fortfarande hade många väljare, som var skeptiska till stor invandring var ett skäl till, att den socialdemokratiska ledningen inte ville vara den öppet och erkänt drivande propagandisten i Sverige för MI. Miljöpartiet, som inte hindrades av en sådan intern väljarkår, såg chansen att bedriva identitetspolitik beträffande en ny väljargrupp – ännu inte klart intecknad av något parti – och spelade då den aktiva rollen genom överenskommelsen med alliansen. Så socialdemokraterna kunde använda Miljöpartiet för detta och blev bara en osynlig undertecknare. Vänsterpartiet kunde självfallet inte vara en avtalspartner till alliansen.
Argumenten mot massinvandringen (MI)
Samtidigt var skälen mot att tillåta en massinvandring ytterst starka. S k humanitära argument, som så ofta används, duger inte alls, för humanitet mot den ene betyder inhumant beteende mot den andre, och det gäller både flyktinggruppen sedd i dess helhet, och också förhållandet mellan flyktingar och svenskar. Om vi först bara ser till flyktinggruppen, kan tydligen 5-6 gånger flera flyktingar hjälpas till en betydligt drägligare tillvaro, om hjälpen ges i närområdet till det land, varifrån flyktingarna kommer. Om pengarna används till välfärd där, kan man skapa en betydligt större välfärd för många, många fler än vad vi nu gör. Cadillac-flyktingarna i Sverige hindrar välfärd för de många. Dagens politik skadar alltså även flyktingarna som grupp och är därför inte acceptabel ens från humanitär utgångspunkt. Politiken är i princip inhuman även gällande flyktingarna själva, genom att man valt favorisering av de få. De senare är ändå oerhört många i förhållande till Sveriges invånarantal, men få i relation till totalantalet utomlands.
Beträffande MI:s inhumanitet mot svenskar kan den aspekten utvecklas mycket långt. Här begränsar jag mig till att bara göra några nedslag: Hur human mot svenskar är egentligen brottsvågen orsakad av invandrare: stölder, inbrott, fysiskt våld mot person, rån, våldtäkter och mord ? Och genom det uppfattade hotet mot dem, att de inte vågar gå till vissa delar av sitt samhälle, inte vågar gå ut efter ett visst klockslag osv osv har svenska flickor och kvinnor i många orter genom Reinfeldts och Löfvens politik erfarit en sänkning av sin livskvalitet, som inte hänt under de senaste hundra åren. Hur humant är det ? Den exakta omfattningen av brottsvågen kände man inledningsvis inte till, men att brottsfrekvensen skulle bli hög var uppenbart. Att beslutsfattarna avsiktligt blundade är en annan sak.
Och hur humant är det att hjälpa utlänningar istället för svenska fattiga och fattigpensionärer, vars behov nu eftersätts pga att pengarna inte räcker till ? Och vad kan man kalla konsekvenser som sämre skolundervisning för svenska barn; att ungdomar men även andra får på många orter uppleva en kraftigt förlängd väntetid på bostad; att svenskar inte får arbete eller – gällande enklare sådana – får sämre betalt pga större konkurrens ? Vilka faror skapas för framtiden genom att tillåta människor, vars bakgrund inte granskats ordentligt, komma in i Sverige ? Hur många brottslingar eller människor med helt oacceptabla politiska eller religiösa åsikter t ex islamist-sympatisörer och potentiella terrorister, har släppts in ? Vilka inhumana följder drabbar svenskarna i framtiden pga det ? Osv osv. Det humanitära argumentet för invandring håller inte på något vis, om man granskar det ur ett bredare perspektiv. Medias användning av t ex ett drunknat och på stranden uppspolat flyktingbarn visade bara på oansvarig kulturmarxistisk journalistik.
Och inte heller det ekonomiska argumentet för invandring duger. Var har det visats, att outbildade eller lågt utbildade personer från dåligt utvecklade samhällen, med helt annan syn på viktiga värderingar och från en helt annan kultur, bidrar positivt till ett avancerat industriland och kan för detta skapa positiva nettobetalningar under sitt liv. Med nettobetalningar menas individens finansiellt värderade nytta för samhället (dvs förutom täckning av de egna levnadsomkostnaderna) minus (1) a l l den personliga hjälp från staten, landsting och kommuner hon/han erhållit under livet i Sverige inkl sådan hjälp till den egna familjen och närstående i hushållet, som inte arbetar, minus (2) de berördas andel av alla andra kollektiva kostnader flyktingar orsakar i Sverige ? Som ett ringa exempel på de sistnämnda (2), granska bara de ökade offentliga utgifterna för polis, rättsväsende och fängelsevistelser, som kan hänföras till invandrare. Lägg därtill de anhöriga (ibland kanske t o m i mera framskriden ålder), som tas in genom kedjeimmigrationen och senare bor självständigt mm.
Den viktiga frågan i sammanhanget är dessutom: om Sverige långsiktigt behöver arbetskraft, varför då inte utforma en politik, som gör att vi får de lämpligaste personerna som nya medborgare ? Vi kan med en väl utformad rekryteringspolitik riktad mot lämpliga länder troligen utan större svårigheter få in all behövlig välutbildad arbetskraft och potentiella duktiga medborgare vi behöver, högeligen arbetsvilliga, och med en kultur, som inte dramatiskt skiljer sig från vår. Det skulle lösa problemet på ett mycket bättre sätt, och i mycket undvika alla stora problem MI orsakar. Varför är en sådan lösning ointressant ?
Och om våra födelsetal plötsligt anses vara krisartat låga, varför har det inte lett till en nationell debatt om en politik, som motverkar detta ? För en mindre del av kostnaderna för MI kan t ex det offentliga skänka svenska familjer, som skaffar – säg – tre barn ett hus eller en våning i många orter i Sverige, eller en miljon som grundinsats för egen bostad i storstäderna. Med de enorma belopp, som MI korrekt räknat orsakar, kan vi åstadkomma en nämnvärd ökning av svensk nativitet genom offentliga åtgärder. Men dessa vill man inte diskutera.
Så det humanistiska argumentet för MI håller inte, liksom inte heller det nationalekonomiska, och andra möjliga och realistiska alternativ till MI ignorerades alltså till förmån för ett mycket sämre – ja, rent uselt – alternativ. Varför har man handlat så?
Slutsats
Vi kommer aldrig att få ett erkännande av de verkliga skäl, som påverkat och drivit den socialdemokratiska ledningen. De flesta socialdemokratiska väljare, medlemmar och lägre funktionärer kunde övertygas av de falska humanistiska och ekonomiska argumenten, särskilt som den kulturmarxistiskt indoktrinerade pressen utestängde nästan alla kritiska röster. Men den socialdemokratiska översta ledningen kan inte antas ha haft snömos i huvudet, utan de var och är naturligtvis medvetna om vad som gäller. Utan tvivel förstod man, att de humanistiska och ekonomiska argumenten inte alls var hållbara, och att andra bättre policy-alternativ att motverka den svenska befolkningsutvecklingen fanns. De visste hur starka motargumenten mot MI var. Men de andra alternativen erbjöd ju inga nya – och livslånga – väljare! Den nödvändiga påfyllnaden av proletärer och visionen om att för generationer skapa en varaktig socialistisk majoritet – som den på 1900-talet – var den drivande kraften.
Men detta kan självfallet aldrig erkännas av partiledningen, eftersom även en del av deras egna väljare skulle anse det vara landsförrädiskt att ändra befolkningen – att byta ut den – för att socialdemokratin vill klamra sig fast vid den politiska makten i Sverige. Ledningen inser naturligtvis, att importera utlänningar för att av politiska skäl ändra befolkningssammansättningen, av de flesta svenskar ses som ett sådant förräderi mot medborgarna, att det är svårt att ens se gränserna för förbrytelsen. Och utåt kunde man alltid hänvisa till de i media gällande argumenten för vad en människovänlig politik kräver.
Med hänsyn till att de humanistiska och ekonomiska argumenten inte alls håller, och att den socialdemokratiska ledningen i praktiken stödde (efter att genom Perssons tidigare politik åstadkommit Hopp I och influerat moderaternas linje) och sedan nästa gång i regeringsställning så länge det gick fanatiskt drev MI-politik (trots de nu helt uppenbara katastrofala följderna), anger en klar slutsats. Medan Perssons motiv kanske var något mer balanserade, var de djupt negativa konsekvenserna av stor invandring helt uppenbara senare. Det gör slutledningen naturlig, att det primära skälet för MI för den inom socialdemokratin bestämmande lilla gruppen var egennyttan och den nakna partiegoismen. Det finns tyvärr inga tunga sakliga skäl, som talar för en annan slutsats. Det fanns ett motiv och ett mål; en metod utnyttjad av systerpartier i världen; men också oerhört starka skäl m o t att tillgripa en sådan metod. Men trots allt valde man denna. Partiets makt och i framtiden varaktiga politiska framgång bedömdes vara viktigare än svenska medborgares väl och välfärd.
|